Överväldigad av en massa känslor på en o samma gång.
Det är sådana funderingar som under de senaste dagarna har poppat upp framför mig. Tanken på att jag snart ska lämna alla nya vänner jag skaffat mig, lämna detta land och dess kultur, lämna detta nya liv och alla nya vanor som blivit min vardag. Känslan och ovissheten om jag någonsin kommer att återse de som har satt sina avtryck i mitt hjärta. Tanken att behöva vänja sig vid ett nytt liv med nya vanor, ett nytt land (egentligen inte alls nytt) väcker emotionella och ganska obehagliga känslor. Går inte ritkigt beskriva dessa intesiva känslor med en korrekt förklaring för att lyckas få fram hur de känns. Jag begär heller inte att detta ska vara förståeligt ...-make any sense at all-
Varje gång jag gör något speciellt eller besöker en plats, kommer tanken fram och jag grips av panik inombords. Jag vill bara skrika (detta kan jag förstås inte göra, och det gör jag inte heller för då skulle folket omkring mig börja tror att jag var ett rent nervvrak/psykfall) men det som dyker upp inom mig är just tanken att....-Detta är kanske sista gången jag gör detta, eller sista gången jag besöker denna plats, sista gången jag träffar denna person.
På detta sätt kan jag förstås inte bete mig på, jag kan inte hela tiden gå runt och fundera på om detta vore "det sista" för tillslut skulle jag bli helt galen!!!!!!! Jag kände bara att jag behövde få ur mig lite av alla mina difusa tankar som fortfarande känns otoligt vimsiga och ouppnystade. Kanske är det inte bara jag som känner så här?!
Jag har verkligen insett hur mycket jag tycker om vissa delar av detta land, det är så många bitar här som jag inte vet om jag kan hitta hemma i Sverige. Så många olika stilar och intryck som vimlar runt om en, så mycket mer känsla och så många mer möjliheter. Nu låter det som om jag vill bo här, men det har jag inte tänkt mig. Jag hade dock gärna tagit med mig en liten bit hem. Detta i en liten ask som jag kan plocka fram och njuta av, en ask med en massa fina skratt, historier, minnen -bra/dåliga-. Som regnbågens alla färger, färgglada, bländande och otroligt vackra!!!!
Hade inte en PAUS-knapp varit väl till hands så säg?
åhh hannis. Du tänker så mycket, men lite sanning finns det såklart bakom det du säger, en pausknapp skulle inte vara helt fel ibland. Men faktiskt är det så som du säger att du inte vill känna... det där om känslan att du aldrig kommer se en pers igen el en plats.. visst är det så det är därför vi ska leva som om varje sekund min dag var den sista.
Jag lovar att jag hade så gärna varit hos er i australien och upplevt allt tillsamans med er. Dock kan jag inte dela på mig och vill så gärna bli färidg med min utbildning. Men snart är vi samlade och det kommer bli så underbart. Man blir så avundsjuk på alla som ska grilla med sina fam. jag har bara mammsen pappsen och daniel.... nått fattas.. och guud vad jag saknar dig och josse!!! lev nu som alla dagar vore den sista för snart är du hemma hos oss igen=) LOVE LOVE