En liten bit av en flicka i en stor värld.

rysningen och obehaget som kryper längs ryggraden. Den jag trodde var borta. Jag trodde den var bearbetad, glömd och begravd. Men så var det visst inte. Nu förstår jag alla med fobier, ibland så knasiga att man vill skratta, skämta bort och le lite lätt åt. Jag skäms över de gånger man klappar personen lite lätt på axeln, säger några lugnande ord och tar för givet att allt ska bli bra... men det blir inte bra. Det finns endast en sak som lugnar. En sak som får hjärtat att inte slå 230 slag/min och det är att ta den där långa omvägen. Bara för att denna gång, som i mitt fall, att EN person låter sin stora läskiga, kanske, eller troligtvis, opålitliga och fula hund springer runt HELT lös. Helt lös i väntan på att få attackera sitt byte(i detta fall JAG själv) och efterlämna ett stort avtryck av rädsla så lång in i själen som det bara går. IGEN. Ett avtryck Som aldrig försvinner. Det spelar ingen roll hur många omvägar man än tvingas ta här i livet, för rädslan sitter kvar.